ORKAR DU INTE VÄNTA PÅ FRAMTIDEN? PASSA PÅ ATT KONSUMERA DEN DIREKT!

Filosofen och sociologen Zygmunt Bauman skriver i boken Flytande rädsla (2006) om vårt samtida sätt att leva på kredit;

..ingen tidigare generation har varit så tungt skuldsatt som vi - individuellt och kollektivt. Tidigare skulle till exempel statsbudgeten balanseras; nu mera är en god budget en sådan som håller utgiftsöverskottet på föregående års nivå. Att leva på kredit har sina utilitaristiska behag: varför skjuta upp tillfredställelsen? Varför vänta om du kan avnjuta ett framtida glädjeämne här och nu? Visserligen undandrar sig framtiden kontroll, men kreditkort lägger på ett magiskt sätt den där irriterande undflyende framtiden rakt i knät på dig. Du kan konsumera framtiden så att säga i förskott - så länge det finns något kvar att konsumera. Detta tycks vara den förborgade attraktionen i att leva på kredit , något vars uppenbara fördel , om man ska tro reklamen, är rent utilitaristiskt: att ge njutning. Och om framtiden är förutbestämd att bli så otrevlig som du misstänker att den kanske blir, kan du konsumera den nu, fortfarande fräsch och oförstörd, innan olyckan slår till och innan den där framtiden har en chans att visa dig precis hur otrevlig den olyckan kan bli./.../

    Medier är budskap. Kreditkort är också budskap. Om sparkonton implicerar en visshet om framtiden, ropar en oviss framtid på kreditkort. 

    Sparkonton finner sig i en framtid man kan lita på -- en framtid som säkert ska komma och som, när den väl kommit, inte skiljer så mycket från nuet. En framtid som förväntas sätta värde på vad vi sätter värde på - och alltså respekterar tidigare besparingar och belönar deras innehavare. Sparkonton frodas också när människor hoppas och förväntar sig att - tack vare kontinuiteten mellan nu och sedan - vad som görs i ett nu ska föregripa ett sedan och binda upp framtiden i förväg; vad vi gör nu kommer att “göra skillnad”, bestämma framtidens form. 

    Kreditkort och de skulder de lätt för med sig borde skrämma bort de försiktiga och oroa till och med de äventyrligaste.Om de inte gör det, är det tack vare vår misstanke om diskontinuitet, vår föraning att den framtid som kommer (om den kommer och om jag fortfarande är där för att bevittna dess ankomst) blir olik det vi nu känner - även om det är omöjligt att veta i vilket avseende den blir annorlunda och i vilken utsträckning. Kommer den, på årtals avstånd från nuet, att visa tacksamhet för de offer som idag görs i dess namn? Kommer den belöna de ansträngningar för att säkerställa dess välvilja? Eller kommer den kanske tvärtom att göra dagens tillgångar till tyngande bördor? Det vet vi inte och kan heller inte veta, och det tjänar inte mycket till att försöka få grepp om det ovetbara.