Du befinner dig nu vid det sista stoppet, nr 16. Den här utställningen, den här koreografin, den här vandringsleden, den här upptäcktsfärden, Katastrofleden - är alltså snart slut. Du är nu på den platsen som varit din destination, ditt resmål, din riktning, ditt där under en tidsperiod; en slutpunkt. 

”Döden, döden, döden” – så sägs det att Astrid Lindgren alltid började sina telefonsamtal med sin syster. Kanske för att vänja sig vid tanken på det oundvikliga. När vi nu står på det här gränslandet, vid den här slutpunkten behöver kanske vi också närma oss det oundvikliga, också fundera på döden. Vad är det som behöver dö för att nya sätt att leva ska födas?

​

Den här platsen är en mycket gammal tunagård som brukats på olika sätt sedan järnåldern. Ett flertal stenlämningar i anslutning till skogsbrynet där antyder att människor under tusentals år använt platsen för rådslag och riter. Här ligger nu Under Tallarna, en odlingsträdgård, ett kooperativ, men också ett gränsland mellan skogen och samhället, mellan naturen och kulturen. Det är en utkant och därmed också en mötesplats för människor som är intresserade av att närma sig det som ännu är okänt. I gränsland som detta kan motsatser mötas och berika varandra; kaoset och ordningen, friheten och ansvaret, det påtagliga och det obegripliga. Här kan sådant som växer ur jorden och sånt som växer inom och mellan oss människor odlas och förädlas. Vilken plats kan bättre tjäna vårt syfte att sörja det som varit och fira det vill vill ska fått liv att växa? 

​

Nu bjuder vi in dig att fundera över följande frågor: 

- Vad vill du låta dö?

- Vad vill du ska få liv att växa?  

Säg det högt, ut i luften eller till en vän. 

​

Hösten är ju också ett gränsland mellan det som lever och det som dör eller går i träda och som avslut på Katastrofleden och vår vandring tillsammans bjuder vi till sist in dig att sjunga med i den här visan, Höstvisa med text av Tove Jansson och musik av Erna Tauro. Lyssna gärna ordentligt på texten i verserna och sjung med i refrängen.